fredag 7 februari 2014

Ingenting, ingenting och ingenting

   Jag har skrivit en roman om hemlösa - missbrukare, psykiskt sjuka, småkriminella som koppartjuvar och avdankade torpeder. Det är en roman där huvudpersonskapet delas mellan en man och en kvinna, den ene en socialarbetare, den andre en utslagen. Det är en skildring av klassamhällets botten. Då kan man ju lätt få för sig att det skulle intressera publikationer som ETC, Arbetaren, Arbetet och till och med Aftonbladets kultursida.
Givetvis inte.
   Dagens ETC hade en artikel idag om författare som skriver om klassamhället. Är jag nämnd? Självklart inte. Det står såhär i artikeln: "Och de talar inte bara om, utan också från samhällets botten. Detta är en av de mest ignorerade trenderna bland recensenterna idag." Jaha. Jag ignoreras av de ignorerade då.
   Arbetet hade en artikel om "Bokåret 2013: Samhällsengagerad litteratur". Är jag nämnd? Givetvis inte. Kulturnyheterna hade en artikel om "2013: Bokåret då samhället faller samman" där man även nämnde både Henrik Johansson och Boel Bermann så författare som använde sig av fantastikinslag var inkluderade. Men inte min roman. Arbetaren hade under året varulvsromanen "Han åt mitt hjärta" som följetong så jag hade verkligen förhoppningar om att jag skulle kunna komma med där på något sätt. Dessutom gillar jag verkligen tidningen. Men det blev givetvis ingenting. Aftonbladet tjatade jag faktiskt lite ytterligare på. Tänkte att va fan, det är en stor tidning. Men det blev ingenting.
Kristian Lundberg skrev såhär i en artikel i arbetaren: "Vi ser inte mönstret när vi lever i normen och bara tänker på arbete som det där männen funnits. Boken "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer, om hemtjänsten, eller "Tjänster i hemmet" av Marie Hållander. Dessa talades det inte mycket om på kultursidorna, men Johan Jönsson, som i och för sig är precis lika bra, diskuterades desto mer."
   Men de blir åtminstone nämnda i artiklarna ovan. Det blir inte min. Och inte blir min roman mer diskuterad än dem på kultursidorna överhuvudtaget.





"I Johansson bok besrkivs hur ett slags "hoodie horror" uppstått i medierna. Hur vi matas med bilder av svartklädda ungdomar som slår sönder skyltfönster och kastar sten på ambulansen. Johansson gör ingenting för att montera ner dessa bilder - hans bok är full av brinnande bilar och sönderslagna busshållplatser. Men han använder dem i ett annat syfte."

Åh fan! Ungefär som jag gör i novellen "Brinnande betong".
Eller vad sägs om det här utdraget ur en recension?:

I centrum står Jibril, en ung tjej som gör sitt bästa för att klara sig i den hårda verklighet som råder. Polisen beter sig som svin och det råder allmän misär i hennes bostadsområde, något omvärlden inte bryr sig om nämnvärt. När det så småningom dyker upp mystiska figurer visar det sig att saker och ting till och med står mer fel till än vad man först kunnat ana. Eggert ska ha en eloge för att han mycket lyckat lägger handlingen till Sverige och lyckas behålla den hotfulla stämning som man ofta finner i hoodie horror-filmerna. Det är samtidigt en starkt samhällskritisk berättelse som sparkar mot den usla behandling som invandrartäta områden får lida."

6 kommentarer:

  1. Det finns ju den här seglivade idén om att genrelitteratur, och med det brukar man mena annat än realistisk, att den liksom inte riktigt skildrar verkligheten. Jag skulle säga att det handlar mer om ett visst sätt att tolka. Och då framför allt om att inte tolka djupare än ytan. För din bok borde absolut nämnas. Kunde ge lite spännande infallsvinklar ju.

    SvaraRadera
  2. Jo det är väl så. De är liksom inte vana att se på "vår" litteratur på ett annat sätt. Henrik Johansson har ju skrivit en roman som verkar väldigt intressant med skräckinslag (men så kommer han ju också ut på Federativs, ett syndikalistiskt bokförlag som har andra blickar på sig än exempelvis Styxx Fantasy). Boel Bermann nämns nog för att Ulrika på Kulturnyheterna har läst den i samband med att hon skrev en annan artikel om skildringen av barn i svenska samtida litteratur.

    SvaraRadera
  3. Inte för att det är tröstande på nåt vis, men jag brukar ju hålla kurser vid universitetet och då ägnar jag ju mängder av tid åt att lära folk läsa "vår" litteratur på annat sätt. Det brukar vara rätt kul att se hur folks fördomar sipprar ner och mals sönder.

    Och ja, svenskfinland är lite annorlunda. Nånslags Tove Jansson-arv. Men inte mycket annorlunda. För fördomarna finns ju här också. Och okunskapen.

    SvaraRadera
  4. Det låter intressant. Men är det inte samtidigt lite belastande att hela tiden behöva dra in Tove Jansson? Jag tycker ju muminböckerna är fantastiska, men jag tänker på hur man talar om Astrid Lindgren i de här sammanhangen. Det blir liksom barnböcker av allt. "Ja - vi är fria och öppensinnade. Fantasy kan visst vara litteratur. Barnlitteratur."

    SvaraRadera
  5. Lite synd tycker jag ändå om Johan Jönson, som efter ett par decennier som författare fortfarande inte verkar kunna få sitt namn rättstavat.

    //JJ

    SvaraRadera
  6. Alla har vi vårt kors att bära...

    SvaraRadera