fredagen den 16:e september 2011

Kulan som kommer

Ingenting annat än smärta kvar här. / Ingenting annat än kulor och smärta / och den hopsjunkna blodsutgjutelsen / och alla fan och jävlar / och Herre Gud från de sårade. / Ingenting kvar här utom smärtan / Tro på det när du ser det / Tro på det när en tolvåring / rullar en handgranat i rummet. / Eller när en prickskytt stansar ett hål / djupt in i någons huvudskål. / Tro på det när fyra män /stiger ur en taxibil i Mosul / och skickar en skur av mässing och eld / över gatan. Öppna smärtans evig boning / och se vad som finns där av knivar / och tänder. Öppna smärtans eviga boning och se / hur våldsamma män går på jakt efter själar.
Jag var och lyssnade på Brian Turner när han läste ur och berättade om bakgrunden till sin diktsamling "Kulan som kommer" om hans tid som som soldat i Irak. Det hölls även paneldiskussioner med Jenny Tunedal och några andra deltog, men eftersom jag inte har någon lust att skriva om det och det här inte är något slags professionellt forum väljer jag att inte skriva om det.
 För att tydliggöra vilken stress man kunde uppleva som soldat berättade Turner lite om den konvoj som han åkte med in i Irak. Eftersom man inte kunde räkna med att motståndet som helhet bar uniform undrade han hur man skulle avgöra vem man skulle skjuta emot. ”Ser du någon med en AK47:a så skjut”, blev svaret. En bit längre fram fick han syn på ett par män som gick med gevären vid sidan, som om de gömde dem. De gick dock att se att det var AK47:or varför Turner gjorde sig redo för eldgivning. I sista sekunden ropade någon annan ”Badge!”, dvs signalerade att de två männen i själv verket var security contractors. Legoknektar.
 Han talade också lite om hur uppdragen i Irak kunde se ut. Ett uppdrag kunde t ex vara att eskortera några andra till någon form av bygge där takpannorna skulle räknas så att de inte stals eller såldes av. Han fann dock att detta egentligen inte var uppdraget. Det var istället att få alla att gå över gatan på ett tryckt sätt. Han beskrev det som en ganska omfattande uppgift där man fick kolla överallt, gå en och en, ordna med täckning ställa sig frågor som varför så många bilar var parkerade just då osv osv.
Han sa också att krig mest gick ut på att ha tråkigt under långa tider. Däremellan kunde något hända som tog all uppmärksamhet i anspråk varpå man hade tråkigt igen. Det var svårt att från hans position förstå hur saker hängde ihop. Han skrev på diktsamlingen medan han var i Irak men till de andra i plutonen sade han bara att han skrev hem. Det visade sig dock i efterhand att tre andra – varav en tog livet av sig – också skrev dikter. Han hade också sett klotter/anslag på en vägg någonstans om diktuppläsning. Någonstans arrangerade alltså soldater diktuppläsningar.
 Själv berättade han dock inte under tiden han var i Irak att han skrev dikter. Han var sergeant och ville inte underminera den persona som han skapat inför de andra soldaterna. Apropå det tyckte han inte att han själv var en särskilt strålande sergeant, men att han kände sina soldater och därför fungerade det. Han beskrev det som att han t ex visste att soldat X var smart men klumpig och att han lätt kunde välta något om han måste smyga. Turner kunde ta med detta i beräkningen, vilket ett bättre men nytt befäl inte skulle kunna. Han upplevde det inte som att han genomgick något slags katarsis när han skrev om kriget medan han var i Irak. Däremot när han kom hem, mötte publik och gjorde uppläsningar så kunde han använda poesin till att tänka kring det han varit med om. Han och Tunedal talade också om hur man genom poesin skala av förförförståelsen och betrakta ett fenomen med nya ögon, avbekantifiera språket.
 Turner beskrev sitt deltagande i krig som en tradition, något han gjorde för att andra i släkten gjort det före honom. Han talade om hur han som liten pojke kunde sitta bredvid morfar och se på en krigsfilm om andra världskriget, och förstå att han egentligen satt bredvid en som varit där – men som aldrig talade om det. Så för att få del av det som aldrig talades om gick han själv i krig.
 Han var själv stillsamt kritisk mot insatsen i Irak, och talade om hur han blivit kallad ”coward” av en man som också tjänstgjort. Det lustiga var att mannen som kallat Turner feg själv berättade om en incident där han skjutit mot folk i en buss i tron att det var upprorsmän som sedan visat sig vara civila. Där avslutades berättelsen vilket Turner tyckte var intressant i efterhand. Som om anklagaren ändå velat berätta om att han själv begått illdåd men likafullt inte riktigt kunde tillåta sig att inse konsekvenserna av sina upplevelser. Diktsamlingen har recenserats här.

måndagen den 12:e september 2011

À l'intérieur

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula. Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

onsdagen den 7:e september 2011

Frontier(s)

Jag såg Frontier(s), fransk tortyrskräck. Våldsamma upplopp följer när en högerextrem regering tar över i Frankrike. Några ungdomar av utländsk härkomst kommer över en stor summa pengar - genom någon form av rån kan man förmoda - och flyr mot Amsterdam. När de tar in på ett litet lantligt hotell hamnar de i klorna på en nazistisk kannibalklan. Jag blev lite fascinerad av hur klanen skapat sig ett eget universum där man faktiskt äter upp de som gör intrång utifrån. Medan jag såg på filmen började jag fundera över hur en berättelse om medlemmarna skulle se ut. Det finns ett spännande mönster av avund, sträng hierarki, pennalism, lojalitet, hat och till och med något slags kärlek - inte mycket av den varan förstås - i den milt talat dysfunktionella släkten. Jag tänkte mig en längre berättelse där man närmade sig familjemedlemmarna, deras erfarenheter och känsloliv till upplösningen som gestaltas i filmen.

lördagen den 3:e september 2011

Black swan

Såg äntligen "Black swan". En film om tyll, fjädrar, självhat och perfektion. Blod, sex och vansinne. Jag har förstås sett ett par uppsättningar av Svansjön och lyssnade sönder Tjajkovskijs musik en gång i tiden. Jag försökte mig även på ett litet skrivprojekt en gång i tiden som tog avstamp i dansföreställningen. Min relation till Svansjön är särskild och jag var lite orolig för att filmen inte skulle kunna leva upp till den. Det är ju så att mycket som man gillar slaktas och misshandlas när det når filmatiseringsstadiet. Inte för att det här en filmatisering av Svansjön, men jag vill inte att filmindustrin går in och vanhelgar en till berättelse som berört mig. Jag blev dock inte besviken den här gången. Underbar film.